Ja, just nu kan jag säga att jag känner mig de. Har varit på återbesök på neurologen och där fick jag samma svar som på alla andra ställen att dom inte vet vad de är som är felet på mig och att dom nu avsäger sig mitt fall. Men hallå vad sjutton ska jag göra då när ingen vet men inget jag själv gör hjälper? :( Är de verkligen meningen att dom ska kunna skita i och prova en behandling för vem vet de kanske kan funka iaf? Nej, då säger dom ifrån sig de så slipper dom tänka mer. Men att jag fortfarande står på ruta ett spelar tydligen ingen roll för dom. Idag ligger gråten och bränner konstant hela tiden och jag har ingen aning om vad sjutton jag ska göra. Får jag inge svar och hjälp snart måste jag ju återgå till jobbet och praktiken igen men ett måste är ju och byta praktik då för de går inte att jag ska vara på dagiset med denna yrsel. Tänker inte utsätta barnen för att kanske behöva se på när jag svimmar eller ännu värre lyckas svimma när jag håller på och byter blöja eller så på ett barn. Jag känner mig så liten och värdelös för att jag själv inte kan lösa vad som är felet med mig. För jag vill ju som sagt inte vara hemma och sjukskriven.